Förra veckan blev jag inlagd på Antenatal ward på samma sjukhuset där jag kommer föda om 16 veckor. Allt började på torsdag morgonen då jag hade väldigt ont i magen. Något som jag kände igen som min endometrios smärta pga endometrios ärrvävnaden. Jag har gått på starka smärtstillanden det senaste året och använt kryckor när det varit som värst. Men sedan jag blivit gravid är jag inte tillåten att äta så mkt smärtstillande, så jag har hållt mig till paracetamol. Även om jag har haft ont till och från under graviditeten så har det kännts hanterbart, inte i närheten av hur det har kännts när jag haft ont innan graviditeten. Och vanligtvis så ska endometriosen blir bättre när man är gravid för man har inte längre någon östrogen produktion, vilket visserligen stämmer. Det kan inte bildas någon ny ärrvävnad eller några endometrios cystor (s.k. choklad cystor). Tyvärr så kan den existerande ärrvävnaden fortfarande kännas. I mitt fall så sitter min livmoder och äggstockar ihop med andra organ i min mage och ärrvävnaden finns överallt i magen.
Nu när grodan börjar bli större så tänjs ärrvävnaden vilket orsakar smärta. Tyvärr bestämde sig endometriosen för att göra sig ordentligt påmind på torsdag morgonen. Jag vaknade tidigt på morgonen av att hela magen krampade och smärtan fick mig vilja kräckas och svimma samtidigt. N hämtade paracetamol men tabletterna hjälte inte alls. Till slut fick N nog med att jag låg och flämta och kved att han ringde ’maternity hotline’ på sjukhuset där jag ska föda i Chelsea. Min förlossningsläkare och specialisterna har nämligen sagt att när jag inte kan hantera smärtan själv så ska jag komma in och få smärtbehandling. Sjukhuset bokade en tid till mig kl 9.
Jag kämpade mig med att göra mig i ording, skickade ett mail till jobbet och sa att jag skulle vara sen och åkte till sjukhuset med förväntan att jag skulle få lite smärtstillande och sedan kunna åka vidare till jobbet. (Jag har alltid sett till att jag är på jobbet oavsett hur ont jag har, för jag vill inte att endometriosen ska ta över mitt liv. Enda gångerna jag inte varit på jobbet pga min endometrios har varit då läkarna har lagt in mig på sjukhus.) Men ack så fel jag hade! Läkaren kom för att undersöka mig, vilket visade sig vara helt omöjligt. Min mage var stenhård av alla kramper som jag haft pga smärtan och jag hade fortfarande så ont att när hon rörde vid mig så gick det helt enkelt inte att vara tyst. Hon kunde inte heller undersöka livmoderhalsen för att bedöma om jag hade värkar. Efter att ha pratat med sin överläkare sa läkaren att jag var i alldeles för mkt smärta för att handera det här själv och att jag behövde morfin, något jag inte fick ta utanför sjukhuset då det är alldeles för starkt att ta när man är gravid. Hon gjorde också bedömningen att smärtorna jag känner är så pass starka att jag inte själv kan göra en bedömning om det är pga min endometrios eller om det är värkar jag egentligen har. Därför behövdes jag läggas in för smärtbehandling och övervakning. Jag måste också i framtiden alltid komma in till sjukhuset om jag får så här ont igen.
Min deprimerande utsikt. Vill inte komma tillbaka förens om 16 veckor.
Att ligga på Antenatal ward, som är för kvinnor som är gravida men ännu inte har fött, var en upplevelse för sig. Avdelningen består av flera avdelningar längs en otroligt lång korridor. I ena ändan har du förlossningsavdelningen, som dörrarna var stängda till (tack gode gud för det) och sedan avdelningar för kvinnor som behöver behandling före och efter gravidideten. Förlossningsavdelningen var så överbelastad att dom satte nyblivna mammor på antenatal avdelningen också. Vilket jag inte hade något emot. Nyfödda bäbisars små ljud måste vara bland det mest oskyldiga och sötaste ljuden jag har hört i hela mitt liv. Även när dom skriker. Däremot så var det mkt ljud pga personalen och patienterna och deras familjer och barn. Vissa verkade inte bry sig om att det var 3 på morgonen och att dom resterande 4 personerna inlagda i salen ville sova (vi alla ligger ju inne pga en orsak). Nej då, här skulle det pratas högt och brett om både det ena och det andra. Jag sov 2 timmar den natten. På fredagen efter jag hade träffat läkarna igen så sa dom att jag skulle få åka hem efter att jag träffat ytterligare några specialist läkare, med anvisning att jag måste komma tillbaka till sjukhuset om jag får ont igen.
Under tiden jag väntade på specialist läakren så hade som satt igång värkarna hos en kvinna med havandeskapsförgiftning. Jag som har försökt att inte läsa något om förlossning m.m. kunde inte unkomma hennes värkar då hon delade rum med mig i 4 timmar efter att värkarbetet satt igång ordentligt innan dom flyttade henne till förlossningsavdelningen. Det gick från tunga andetag till lätta kvidanden som sedan eskalerade till svordomar och några försök till slag mot hennes man tillsammans med ordentliga skrik. Kände att det där är nog inte långt ifrån hur en själv kommer vara sen. Man vet ju alldrig hur ens eget värkarbete kommer vara. Jag såg till att både skicka SMS och ringa N med uppdateringar så han också kunde få en reality check om vad som väntar oss.
Kl 19 kom sjuksköterskan till mig och berättade att specialistläkaren inte kunde se mig förens på lördagen och att jag behövde stanna en natt till. Nej sa både jag och N, vi tyckte att smärtan kunde jag hantera själv nu och jag behövde komma hem och sova ordentligt. Jag blir nämligen alldeles utmattad när jag har så där ont. Och vi bor 20 min gångväg från sjukhuset och det tar oss 5 min med bil. Sjuksköterskan hämtade en annan läkare som skrev under på att jag kunde få åka hem över natten under förutsättning att jag skulle komma tillbaka på lördagmorgonen. Vilket jag gjorde, jag träffade läkaren fick samma utlåtande och anvisning som tidigare och blev tillsagd att åka hem och vila.
Nu har det gått några dagar. Jag mår bättre än vad jag gjorde i torsdags, även om jag trodde att jag skulle behöva åka in igen på måndagskvället. N sa att ”nu går vi så sakta att vi går baklänges”. För varenda rörelse jag gjorde orsakade smärta.
Mitt intryck från sjukhuset är att ’maternity’ avdelningen är verkligen stor och man verkar få en jätte bra vård. Även om dom har otroligt mkt att göra att man måste nog ligga på lite för att få vissa saker gjorda, som tex träffa läkaren (som inte var akut för mig sista gången). N sa att han förstod att det kunde vara en fördel att ha min mamma här som stöd. Då kan N och jag fokusera på förlossningen och min mamma hålla koll på allt rund om kring, eftersom min graviditet räknas som en högriskgraviditet så kan det vara bra att hålla koll på vad som händer. Min chef nämnde också att man kan oftast få ett privatrum vid förlossningen i utbytte mot en 90 pund avgift. Taget var min första reaktion! Ljudvolymen gjorde mig verkligen illa tillmods. Jag hade inget problem med hon som hade värkar eller bäbisarna som skrek. Det var bara så mkt ljud från allt annat som gjorde att jag inte kände att jag kunde slappna av. Något jag kan tänka mig att man verkligen vill efter man precis har fött barn.
Sjukhuset vi ska föda på har även en privat förlossningsavdelning. Kostnaden ligger på runt 6-8000 pund. Jag och N funderade på det först, och hade man vetat att vården skulle vara så otroligt mycket bättre, ja då hade det kanske varit värt det. Men det är samma läkare som man har på vanliga förlossningsavdelningen. Och i priset ingår inte tex ryggmärgsbedövning, kejsarsnitt (har ett eget pris), blodprover, komplikationsbehandling m.m. så man vet aldrig vilket pris man landar på.
