I stort sätt har jag haft ont varje dag sedan jag låg inne förra gången i början på Mars. Men normalt sätt så kommer smärtan i intervaller och går över efter en stund. Natten till söndagen innan påsk hade jag svårt att få en god natts sömn, jag hade ont varje gång jag vände på mig. Och på morgonen hade jag lite ondare än vanligt, men helvetet bröt löss när jag skulle resa på mig från frukostbordet. Jag hade knappt rest på mig från stolen och det small till på vänster sidan av min kropp.
Min yngsta svägerska och hennes pojkvän hade varit och hälsat på oss den helgen och N skulle skjutsa dem till Heathrow, tyvärr vart det ändrade planer. N berättade att hans syrran var vit i ansikten när hon hämtade honom och hon är ändå sjuksköterska. När N kom ut till mig i köket grät jag pga smärtan, vilket har väl hänt kanske en gång tidigare. Att andas gjorde ont, så att få mig till soffan och sätta mig ned var olidligt smärtfyllt. Jag kände på en gång att jag ville åka till sjukhuset, vilket N brukar säga att han använder som måttstock om hur illa det är, för jag vill aldrig åka till sjukhuset, då ett av problemen som läkarna säger är att jag har haft smärtorna så pass länge nu att jag vant mig vid smärtan och min smärttröskel har helt enkelt blivit för hög. Men jag ville ändå vänta ett tag innan vi åkte för det brukar ju gå över.
N ville inte lämna mig så han fixade en taxi till syrran och pojkvännen. Jag satt alldeles blixtstilla i soffan i efter cirka en timme hade mycket riktigt smärtan släppt. Jag satt stilla i en timme till för att vara på den säkra sidan och tänkte att jag skulle ta och byta om till mjukisbyxor istället för att ha på mig pyjamas. Jag hann knappt resa på ryggen någon cm innan smärtan var tillbaka, lika olidlig som några timmar innan. Varenda rörelse gjorde det värre och det var nog den starkaste smärtan jag känt någonsin.
Vi ringde sjukhuset och dom sa åt oss att komma in. Jag tog några smärtsillande tabletter för att försöka underlätta så att jag kunde röra på mig så pass mycket att vi kunde åka till sjukhuset, men i ärlighetens namn så hjälpte dom inte. Vårt största problem var hur vi ens skulle få ner mig till bilen, men på nått sätt gick det men hjälp av kryckor som lättade smärtan lite då tyngden av att stå på benen gjorde alt värre. Väl på sjukhuset fick jag en rullstol så jag slapp gå och röra på mig.
Sjuksköterskorna som först undersökte mig var rätt så bekymrade när dom insåg att jag redan tagit smärtstillande och fortfarande hade så pass mycket smärta och i stort sett fick springa iväg för att hämta en läkare som kunde ge mig morfin. När läkaren väl kom så satt jag på sängkanten, skakandes och kritvitt i ansiktet och läkaren frågade N om jag brukar vara så där vitt. Läkaren vart rätt så bekymrad, mer än förra gången jag vart inlagd.
Jag vart inlagd på antenatal avdelningen igen i tre dagar och fick morfin regelbundet för att hjälpa med smärtorna. De första 24 timmarna låg jag i princip blixtstilla för att varje andetag orsakade smärta. Läkarna gjorde även en MRI för att försäkra sig om äggstockar eller tarmar inte hade vridit sig, vilket det inte hade.
När jag väl skrevs ut, så frågade jag läkarna på skämt om vart i jämförelse med förlossningssmärtor jag befann mig, för om det var värre än det jag kände, så kommer jag definitivt vilja ha epidural. Läkarna sa att smärtan jag känner är värre än förlossningssmärta, så jag antar att jag kan finna någon ro med att det inte kommer bli värre i alla fall.
Nu är jag sjukskriven de närmsta veckorna och förhoppningsvis kommer smärtan att bli bättre, som jag beskrev i mitt tidigare inlägg så sa förlossningsläkaren att han har sett den här typen av smärtor förut hos kvinnor med stage 4 endometriosis och mycket ärrvävnad. Min ärrvävnad täcker hela min livmoder och sitter fast i andra organ och när bäbis växer så stretchas ärrvävnaden vilket orsakar smärta. Så förhoppningsvis kommer smärtan bli bättre när tillväxten börjar sakta ner.
